Tre gossar, en Älskling och en mamma

Sitter på jobbet och har det hur lugnt som helst. Då finns det tid att fundera. Kom att tänka på något en väldigt god och väldigt vis vän sa till mig för inte så länge sedan. Vi satt och diskuterade varför saker blir som de blir i livet. Hon sa att hela livet består av val. Tillfällen då vi är fria att välja. Stunder då vi helt enkelt måste välja. Allt beror sedan på vilka val vi gjorde, och på vilka val andra människor gör. Det finns bara två tillfällen i en människas liv där hon inte har något val; hon måste födas och hon måste dö. Allt där emellan består av val. Värt att tänka på... Fast ibland känns det orättvist när man vet att man valt så rätt, men det blir ändå inte bra pga att någon annan väljer fel...eller inte väljer alls.

...är de här två små bustrollen. Tyvärr har jag ingen möjlighet att lägga ut någon nytagen bild för tillfället, så det får duga med den här så länge. Helt otroligt vad tiden går fort! Så brukar man säga, och när man ser på sina barn inser man verkligen hur sant det är. Man hinner ju knappt med i den takten de växer. Marcus har redan blivit 7 ½ år och ska börja i andra klass i höst, och lilltufsen Erik har hunnit bli 3 och snart ½ år. Stora karlar båda två kan man tycka. Inte för mig dock. Det var ju inte länge sedan någon av dem bara var små skrotar! Erik som är lillebror kommer förmodligen alltid att vara min lill-skrutt, oavsett hur gammal han blir eller om han vill vara det eller inte. Så är det att vara minsting. Då är och förblir man mammas lilla bebbe, om man så är 43 år och har pösmage och pipskägg! ;o)  Men visst inser även jag att de börjar bli stora killar. De kan ju så himla mycket, och mer och mer lär de sig i ett rasande tempo.
Marcus slutade första klass med lovorden från fröken, att han minsann var den som gjort de största framstegen i klassen. Han är ju född så sent på året och har ju nästan ett helt år att ta igen på vissa i sin klass. Han gör mig så stolt varje dag när jag ser hur duktig och klok han är. Marcus är en tänkare. Det har han alltid varit. Han funderar och klurar på en massa olika saker, och sen kommer det en fråga eller en utläggning om något han kommit på. Många gånger har jag undrat var han får allt ifrån (misstänker starkt att det kommer från mig... ;o) ). Hur kan det komma så visa saker ur en så liten mun? Till min stora glädje tycker han att det är roligt att lära sig nya saker, men han är född med ett ruskigt dåligt tålamod som han får kämpa emot. Funkar det inte på en gång, så är han beredd att ge upp. Det är nog mitt fel får jag erkänna. Har en känsla av att det där kommer från mina gener. Samtidigt är jag väldigt, väldigt envis (till en del andras stora förtret...), så det brukar kunna uppväga bristen på tålamod. Även den egenskapen har min äldsta son ärvt av sin mor. Han kan vara envis och tjurig som en gammal get...och långsint!! Jag får försöka lära honom hur man ska utnyttja sin envishet till enbart positiva och konstruktiva saker. Hmm...lättare sagt än gjort kanske. Annars är han en riktigt grabbig kille som spelar både fotboll och innebandy. Tycker det är så roligt att han gillar att röra på sig. Han kan vara ganska lat annars och det är inte helt sällan jag kallar honom för husets "lat-påse". Till och med när han spelar fotboll och innebandy har jag fått mina misstankar, när han så gärna vill stå i mål. Då behöver man ju inte springa så mycket... Hmm... Även inom sporten har han utvecklats massor. Framför allt i innebandyn. Det har varit så roligt att följa laget under året som gått, och fått se hur de vuxit ihop och blivit ett riktigt lag. Rätt tränare och massor av support från hängivna föräldrar gör ju också sitt till förstås. Hoppas att de flesta killarna kommer fortsätta spela många år framöver. Det ska bli spännande att se fortsättningen.
Erik är ett riktigt yrväder som man ALDRIG tar där man ställt honom!! Han är helt galen (kanske också från sin mor om man frågar vissa...), vild och orädd!! Han kan verkligen hålla igång alla i sin omgivning. Med honom i närheten har man aldrig långsamt skulle man kunna uttrycka det...milt sagt. Han har så mycket spring, hopp och skutt i sina ben att man blir avundsjuk. Med hälften av hans energi skulle man få massor gjort, och kanske till och med bli ganska vältränad på kuppen. Fattar inte hur han orkar!! Jag blir ju trött bara av att titta på när han far runt som en tok på alla sina upptåg. Har dock kommit på att det faktiskt går att få honom att sitta still...ibland...korta stunder. Han älskar nämligen när man läser för honom. Det gör mamma glad för jag har också alltid tyckt om att läsa. Man kan ju hitta hur många skatter som helst i böckernas underbara värld. Stunderna i soffhörnan eller i Eriks säng, när vi läser den ena boken efter den andra, är ovärderliga för mig. För Erik också hoppas jag. Några av mina bästa minnen från när jag var liten, är just när mamma läste för mig och mina bröder.
Annars är han, som sagt, vild och galen. Han suger åt sig som en svamp och lär sig alla dumheter han ser och hör, och det med ljustets hastighet. Storebror är största idolen och honom försöker Erik efterlikna i allt, med mer eller mindre lyckat resultat ska jag tillägga. Man kan ju inte kunna allt som en sjuåring kan när man bara är tre. Säg inte det till Erik bara, för han skulle aldrig hålla med dig! Enligt honom själv så kan han allt. Han kan till och med drunkna utan att det är några problem. Sen dyker man bara upp igen där man bottnar. Han är rolig!!

Nytagna bilder på mina små prinsar kommer så småningom.

Pratade med någon idag som fick mig att tänka på det här med att tro eller inte tro. Vad är det som gör att vissa är troende och vissa inte? För så enormt många människor i världen är just tron den största och viktigaste delen i deras liv. Man kan väl säga att tron ÄR deras liv. Sen finns det de som säger att de inte tror och att de inte känner något behov av att tro. Livet fungerar ju liksom ändå. Vad ska man då med en tro till? Jag tillhör nog mer den förstnämnda gruppen än den andra. Har aldrig haft den tanken; vad man ska med en tro till. Tron är ju en del av mig. Den har alltid funnits där och kommer förhoppningsvis alltid att göra det också. Jag är trots allt ganska säker på att alla har en tro, oavsett vad de säger när man frågar. För visst tror väl alla på något? Det behöver inte nödvändigtvis betyda att man tror på Gud eller på en liten gubbe med långt vitt skägg som sitter på ett moln i himlen och bestämmer allt. Inte alls. Konstigt nog är det just det de flesta kommer att tänka på när man frågar om de är troende. "Nej, det är jag inte. Jag tror inte på Gud." Sen kommer motfrågan: "Gör du?!" Lite så där som att "det kan du väl ändå inte göra?".
Nej, alla tror inte på Gud, men jag tror att alla har en tro på något. Det är väl det som är livet? En tro på framtiden. Tron på kärleken! En tro på sina barn. Tron på familjen. En tro på lycka. Hade man inte en tro på någon eller något så skulle nog livet kännas ganska meningslöst.
Jag är, som sagt, troende och med det menar jag att jag är en av dem som tror på Gud men visst tror jag på så mycket mer än så. Min största övertygelse och trygghet i livet är min tro på att allt som händer har en mening. Jag tror inte på slumpen. Saker händer inte bara så där ändå, utan anledning. Jag tror att det ligger en tanke och en mening bakom allt. Hade jag inte den tron, skulle jag tappa fotfästet helt tror jag (tror, tror, tror...).
Talar man om en sån sak för någon av dem som påstår att de inte är troende, kan man räkna med att det kommer frågor. För HUR i hela friden kan man tro som jag när det finns svältande barn i Afrika!?! Undrar hur många gånger jag fått den frågan. En tia för varje gång så hade jag kunnat köpa en egen dator nu.
Jag påstår inte att allt som händer i världen är rättvist eller lätt att förstå. Jag kan inte heller förklara varför Gud låter barn svälta, familjer splittras och folk döda varandra i krig och annat elände. Ändå är jag helt övertygad om att allt har en mening. Jag tror inte att det är meningen att vi ska kunna förstå allt här och nu. Någon vet att det inte skulle funka och att vi inte är redo för alla sanningar än. Livet är en prövning, det tror jag att alla kan skriva under på. Troende som icke troende. Alla prövas men alla går inte igenom samma saker i livet. Vi prövas på olika sätt, utefter vad vi behöver lära oss. Man stöter på olika saker, tar sig igenom det och kommer ut på andra sidan med ännu en erfarenhet. Något som tar oss vidare till nästa steg och nästa plats. Något vi förhoppningsvis kan dela med oss av och hjälpa andra med. Allt vi går igenom är ju det som formar oss och gör oss till de vi är. Alla på olika sätt.
Vi förstår alltså kanske inte alltid varför saker och ting händer. Inte just när de händer, men förr eller senare tror jag att vi kommer förstå. Då får vi svaren. En del i det här livet, andra senare, beroende på vad vi klarar av och är redo för. Det är jag helt säker på!
Alla har nog ett frö av tro inom sig hela livet. Sen är det upp till var och en om man vill låta det slå rot och växa. Alla har en tro på något.
Så säger någon att han inte tror, så tror inte jag på det. :o)

Nja, det var väl kanske inte helt sant, men nästan. Man är ju inte äldre än man känner sig har jag hört. Nu kanske jag inte känner mig riktigt som en 19-åring, det ska väl erkännas, men 34 låter ju så väldigt gammalt. Nästa år är man ju halvvägs till 70!! Det är väl då folk börjar undra om de ska gratulera eller beklaga... :o(  Jag tycker det är roligt när andra ska gissa hur gammal jag är. Själv har jag vansinnigt svårt att avgöra någons ålder bara genom att titta på personen. Behöver höra lite hur det låter när han/hon öppnar munnen. Ibland funkar inte det heller. Är så feg att jag gärna drar av några år från den ålder jag egentligen hade velat gissa på, bara för att vara på den säkra sidan. Vill ju inte såra någon. Frågar någon mig hur gammal jag är ber jag alltid om en gissning först. Hittills är de som gissat rätt väldigt lätträknade, och till min stora lycka är det ingen som trott att jag faktiskt är så här gammal. Har fått gissningar på så unga år som blott 26. Nu har det dock slagit mig, att kanske är det fler som är lika fega som jag, och att de faktiskt drar av några år innan de kläcker ur sig en siffra. Vem skulle väl tro att jag är 26 PÅ RIKTIGT!?! Eller också har de hört mig öppna munnen och tänker att med den ringa erfarenheten kan hon aldrig vara äldre än så. Hmm... Fast jag förtränger nog det där och fortsätter bli glad varje gång gissningarna hamnar under 30-strecket. ;o)
Årets födelsedag, den 23/7, var på en måndag precis som den var det året jag föddes. I år vaknade jag kl 03.19, precis sex minuter innan den tiden jag kom till världen. Låg vaken en stund och inväntade det magiska klockslaget. Inget hände. Kändes faktiskt inte ett dugg annorlunda att bli ett år äldre. Skönt!
Dagen spenderades på jobbet eftersom jag, olyckligtvis, precis avslutat min semester. Gratulationer och uppvaktning kom från vänner och familj, via sms, telefon och brevlåda under dagen. På kvällen ringde Marcus och sjöng "Ja må hon leva" så det skrålade i luren. Lite senare kom båda mina små-prinsar över och hade med sig fina teckningar till mig. Vi fikade en stund och sen var det dags för dem att gå hem till pappa och sova.
Det blev en lugn och bra dag att fylla 19 år...igen! ;o)

Ja, visst är det sommar. Man blir kanske inte så övertygad när man tittar ut och ser en igenmulen himmel, eller när man kliver utanför dörren och fryser utan tröja eller jacka på. Nej, då skulle det lika gärna kunna vara tidig höst. Till min stora förskräckelse såg jag till och med några gula löv på ett träd härom dagen. Kvällarna börjar bli mörkare och man vet så väl vad som väntar. Man vet men man förtränger. Sommaren har ju knappt hunnit börja. Men visst är det sommar. I alla fall enligt almanackan. Det är ju juli nu och då ska det vara sommar säger de som vet. Nåja, några soldagar har det faktiskt varit och lite färg hann även en blekfis som jag få på nosen. Men det har bleknat bort nu. Ska det bli någon riktig sommarvärme tro? Det måste det väl ändå bli. Har vi tur så är det ju kanske två månader kvar innan hösten är i antågande på allvar. Två månaders chans till sommar kvar. Håll tummarna.
Fast nu har jag kommit tillbaka till jobbet efter tre veckors semester och ska jobba i fyra veckor, innan jag blir ledig igen. Håll tummarna för vecka 34 och 35! Så länge jag jobbar får det gärna regna. Det går liksom lättare då. Förlåt, förlåt alla som fortfarande har någon semester kvar nu. ;o)